De stora motionsloppen i Sverige slår deltagarrekord på löpande band och Kalvinknatet i Helsingborg är inget undantag. Över 2 500 barn, från förskola till årskurs fem, är hittills anmälda till årets upplaga av löpartävlingen som äger rum i Slottshagen på onsdagskvällen.

– Det är all time high. I fjol hade vi 2 071 löpare. Med efteranmälningar kan det nu bli 2 600, säger Kalvingeneral BG Nilensjö i IS Göta som arrangerar loppet i Helsingborg för tolfte gången.

Elva starter genomförs under kvällen. Först ut, klockan 16.45, är de allra yngsta barnen som springer 800 meter utan tidtagning. Förutom alla unga löpare kommer det förstås att vimla av föräldrar och andra anhöriga runt Kärnan.

– Det blir väldigt tajt med kanske så många som 6 000–7 000 människor i parken. Och eftersom det är svårt att få parkeringsplats i närheten kan det vara bra att ta bussen eller cykla till Slottshagen. Sedan gäller det för föräldrarna att hålla uppsikt över sina barn.

På en del platser i parken kommer det att finnas samlingsflaggor, där barn och föräldrar som tappat bort varandra kan återförenas.

Hur känns det?

– Spännande. Men det är tufft, för det är mycket som måste klaffa under två timmar. Samtidigt är det jättehäftigt att vi fortsätter öka, säger BG Nilensjö.

Fotnot: Mer info om Kalvinknatet finns på kalvinknatet.se/Helsingborg

Den här knallhatten ska kalvinknata för första gången. Foto: Karin Fredriksson

I går hittade jag den! Känslan jag har letat efter, den som löparna pratar om. Att börja springa, hitta känslan och bara fortsätta.

Jag har aldrig tidigare sprungit längre än en mil. I går la jag upp en tio kilometer lång runda, men letade också upp ett alternativ för att kunna lägga till ett par kilometer om det kändes bra.

Känslan fanns där, så jag tänkte lägga till de där kilometerna. Men jag svängde för tidigt. Med mitt lokalsinne innebar det att jag inte riktigt visste var jag var. Men trots att jag insåg tidigt att det skulle bli en längre runda än planerat fortsatte benen springa.

Jag höll nästan takten som jag behöver hålla på halvmaran och sprang i 16 kilometer.

I dag känns det sådär. Jag går konstigt, för att uttrycka det milt. Men känslan i kroppen och huvudet är ändå att nu vet jag att jag klarar det. Och det har jag inte varit säker på innan.

Emma Lind

Att springa på Bjäre har många fördelar. En av dem är att man får sällskap varje gång man springer förbi en hage. Foto: Emma Lind

Ps, du missade väl inte Emmas senaste artikel om sin halvmarasatsning som publicerades på Båstadssidorna den 11 maj. Du finner den här.

Ska man arrangera en mara är det inte dumt att ha sprungit en. Så resonerade killarna bakom Helsingborg marathon som i söndags begav sig till Köpenhamn för att debutera på sträckan.

– Rent arrangemangsmässigt var det en värdefull erfarenhet för oss. Arrangörerna var verkligen jätteduktiga och det märktes att de har flera års erfarenhet. Publiken var också riktigt engagerad, trots att det regnade nästan hela loppet, säger Simon Wikstrand.

Så hur gick det då med själva löpningen? Jo, Simon sprang in på 3.13.19 och kom därmed på 687:e plats av drygt 7 200 fullföljande män. Dessutom lyckades han med något så ovanligt i maratonsammanhang som att springa andra halvan av loppet snabbare än den första.

– Jag är supernöjd. Jag gick in i loppet med målsättningen att springa på 3.30. Men det var så god stämning hela morgonen – vi var ett gäng på sex personer som åkte dit – att jag drabbades av lätt hybris. Jag hängde därför på 3.20-farthållaren, men efter 12 kilometer kände jag att det var dags att dra på.

Upplägget innebar att han avancerade i fältet under loppets senare hälft.

– Framför allt sista milen sprang jag om ganska många. Det är ju annars där man brukar känna hur musklerna stänger av, säger Simon som tycker att marans jobbighet låg i linje med vad han hade räknat med.

En parentes i sammanhanget: 3.13.19 är sju sekunder snabbare än den här bloggarens maratonpers.

Simon Wikstrands vän och kollega Andreas Gartmyr tvingades tyvärr bryta loppet på grund av skavanker från förra helgens Kullamannen.

I särklass snabbaste nordvästskåning i Köpenhamn marathon blev Fredrik Brobeck, IS Göta, som persade med fina 2.44.46. Han revanscherade sig därmed efter Hamburg marathon fyra veckor tidigare, där han efter en hård öppning föll igenom på slutet. Fredrik kom på 48:e plats i herrklassen.

Florentina Stojakovic var kvickast av de nordvästskånska tjejerna med 3.38.51. Den tiden räckte till 183:e plats i damklassen, som omfattade runt 2 000 fullföljande löpare.

Simon Wikstrand sprang om nästan 500 löpare under loppets andra halva. Foto: Lotta Köie Zetterstrand

I lördags gjorde jag som 19 154 andra löpare. Det vill säga att jag var anmäld till Göteborgsvarvet, men valde att inte genomföra loppet. Valde och valde förresten, det var inget att snacka om.

Jag har sprungit lopp i alla tänkbara väder – hagelstorm, ökenhetta, tropiskt regn – men det jag upplevde i Håkan Hellströms tassemarker är något av det värsta jag varit med om i värmeväg.

Trots att jag kolkat i mig rikligt med vatten under förmiddagen kändes det som om jag var uttorkad innan jag ens börjat springa. Och redan efter en långsam kilometers löpning började jag famla efter anledningar till att genomföra loppet. Jag hittade ingen.

Tillfredsställelse över att fullfölja trots tuffa omständigheter, medalj som dottern uppskattar och lättnad över att slippa behöva förklara sig för omgivningen. Där har ni några skäl till att jag vanligtvis väljer att plåga mig igenom lopp, även om jag har en riktigt dålig dag.

Men i Göteborgsvarvet förelåg ingen som helst konflikt i mitt huvud. Rösten som vanligtvis brukar ropa ”fullfölj!” drabbades troligen av värmeslag och gjorde sig aldrig hörd.

Trots att det handlade om en förnuftets seger över viljan känner jag självklart besvikelse. Ett brutet lopp är inget lopp. Och resan hem känns alltid extra seg när man klivit av. I synnerhet om man färdas med tre klubbkamrater, som samtliga fullföljt trots att de naturligtvis inte heller haft det lätt.

Om Göteborgsvarvet hade varit ett mål för mig, något som jag tränat speciellt för under en längre tid, hade kanske tagit fajten hela vägen. Men då hade jag sannolikt inte varit människa att springa Stockholm marathon lördagen den 1 juni.

Senast jag sprang en halvmara i svår värme tog det över en månad innan jag repade mig. Då var jag riktigt dum mot mig själv.

Nu hyser jag trots allt visst hopp inför maran, även om Göteborgsvärmen sannolikt anländer till huvudstaden lagom till loppet.

Mina klubbkamrater Thomas Mellby och Anna Bjurman blev för övrigt bästa nordvästskåningar i Göteborgsvarvet med en 157:e respektive 59:e plats. Placeringarna imponerar och det är dem man ska ta fasta på, för det var en dag då ingen svettig människa kunde glädja sig åt snabba tider.

Ovanligt många ramlade dåliga gatan fram i Göteborgsvarvet. Foto: Scanpix

Nästan 900 personer sprang ifjol fem eller tio kilometer i Änglamilen i Ängelholm. Nästa lördag, den 25 maj, avgörs årets upplaga av loppet och just nu trillar anmälningarna in i en strid ström.

– När anmälningstiden går ut på söndag är vi säkert uppe i 700–800. Men det brukar alltid vara många som bestämmer sig för att ställa upp med kort varsel. Vi tar inte ut så mycket extra för efteranmälningar, säger Anders Bengtsson i arrangerande Ängelholms IF som räknar med en viss ökning av deltagare.

Änglamilen ingår i Skånes Grand Prix, vilket brukar innebära att ett gäng duktiga tävlingslöpare kommer till start i Hembygdsparken. Banan är kontrollmätt och i år erbjuds två vätskekontroller längs med milspåret.

– Vad vi vet har det aldrig regnat under själva loppet. Det brukar alltid vara bra väder, säger Anders Bengtsson.

Marcus Petersson, IK Jogg, brukar vara ett pålitligt toppnamn i Änglamilen. Foto: Tobias Andersson

Årets kanske roligaste loppnyhet efter Helsingborg marathon är R.I.B. som äger rum i Stora Skuggan i Stockholm den 17 augusti. R.I.B. står för Run In Blood och det på papperet briljanta konceptet bygger på Slayers thrash metal-milstolpe ”Reign in blood”.

?

Jo, tävlingen handlar om att springa så långt som möjligt under 29 minuter och 3 sekunder, den tid som plattan klockar in på.
Som sig bör står helvetets sju portar uppställda på banan och dessa ska deltagarna passera.

Centralt placerade finns även ”helvetets klockor” som kommer att ringa igång loppet. Ur samma klocktorn strömmar sedan musiken.

Hasse Segerfeldt, som ger löpande expertråd i den här bloggen, var under sina glansdagar kapabel att springa drygt 10,2 kilometer inom ”Reign in blood”.

Själv konstaterar jag att min bästa tid på milen är identisk med längden på Sonic Youths debutalbum ”Confusion is sex” från 1983.

Slayers basist Tom Araya bidrar till att slå an tonen för en djävulusisk löpartävling. Foto: Scanpix

Kanske har varje löpare bara ett visst antal kilometer i sig? Kanske är min kvot nästan fylld?

Att sådana tankar poppar upp under löprundan är inget styrkebesked, tvärtom. De indikerar att skiten har träffat fläkten.

Vanligtvis brukar jag vara ganska duktig på att kontrollera negativa funderingar medan jag springer. För ett år sedan gav jag till exempel uttrycket ”bita ihop” ett ansikte i såväl Springtime som Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Men det finns gränser för hur mycket självframkallad smärta jag kan uthärda. De senaste passen har känts som rena golgatavandringen.

Inspirerad av andra löpares bravader i trailloppet Kullamannen gav jag mig i går ut med ambitionen att springa, lugna 30 kilometer. Efter 15 kilometer lade min kropp fälleben för mig – än en gång.

Långlöpning är ingen picknick för lederna, men jag har i princip alltid varit förskonad från trassel med fötter och knän. På sistone har det emellertid känts som om sviterna av ett par decenniers löpande misshandel gett sig till känna. Jag kommer inte långt innan benen värker mer än vad som är möjligt att förtränga.

Jag hoppas innerligt att lidandet, det psykiska och fysiska, bara är ett resultat av den formsvacka som jag kämpar för att ta mig ur.

Jag vill nämligen inte bara springa Göteborgsvarvet på lördag, Änglamilen nästa vecka och Stockholm marathon den 1 juni – jag vill springa tills jag är 80 år gammal.

I likhet med många löpare gör den här mannen sitt yttersta för att uthärda smärta. Foto: Scanpix

Besvikelsen över min något blygsamma insats i Springtime blåste över redan innan jag passerade mållinjen. Nu har jag inlett återtåget och tar närmast sikte mot Göteborgsvarvet den 18 maj.

Ambitionen är att få ihop närmare åtta mils löpning den här veckan fördelat på fem träningstillfällen, varav två intervallpass.

Redan i kväll tvingades jag dock inse att den dosen kan bli svår att fixa. En förutsättning för att det ska funka är nämligen att min dotter Elsa accepterar att tillbringa ett par timmar stillasittande i löparvagnen medan hennes pappa pinnar på.

Den här gången kom vi bara 2,5 kilometer innan Elsa började tjata om glass, lekplatser och annat som tillhör livets väsentligheter.

Efter ett kombinerat glass- och gungstopp kändes det som att vi enats om att pappa skulle få springa åtminstone en mil utan missnöjesyttringar.

Men icke. Nästan omgående började hon skrika ”Sluta springa, pappa!”. Jag stannade motvilligt och befriade henne från säkerhetsbältet så att hon kunde kliva ur.

Det visade sig att Elsa fattat tycke för att kuta med löparvagnen. Bilden nedan togs precis innan jag satte mig ner för att bli hemskjutsad.

Min klubbkompis André sprang för övrigt Springtime på 41 minuter med sin dotter i löparvagn. Flickan, som är lika gammal som Elsa, satt snällt hela sträckan.

Jag siktade på att springa Springtime på under en timme. Det innebär att jag hoppades på att förbättra förra årets tid med tio minuter.

Det gick inte, men det var inte såå långt ifrån. Min sluttid blev 1.01.48, åtta minuter och elva sekunder snabbare än förra året.

Jag är nöjd med det, särskilt med tanke på hur ont jag hade i höger ben efter loppet.

Den här veckan ska jag träffa arrangörerna till Båstad marathon igen och be om råd inför min halvmara i Båstad den 29 juni. Förhoppningsvis får jag tips om hur jag ska träna för att förbättra mig ytterligare till dess och hur jag ska göra för att inte få mer ont i benet.

Resultat åsido så måste jag rekommendera er som löptränar men aldrig har testat ett lopp att göra det. För vilken stämning det blir, vilken känsla man har och vilket stöd man får när 3 300 personer springer samtidigt!

Inför loppet var känslan nervös, men med gott stöd inför starten gick det ändå inte riktigt att låta bli att le. Foto: Privat

Emma Lind

På lördag är det dags för halvtidstestet i mitt löpprojekt. Då ska jag springa Springtime, förhoppningsvis något snabbare än förra året.

När jag började löpträna den här säsongen hade jag ganska höga ambitioner, men valde ändå att lägga målet ganska lågt, som jag kände det. Min förhoppning är att klara milen på under en timme på lördag.

Just nu känns det målet inte så särskilt lågt längre. Jag kommer inte att hinna springa alls den här veckan, och förra veckan hann jag bara med ett pass (som gick ganska dåligt, i ärlighetens namn) och jag känner dessutom av lite halsont.

Självklart vet jag att jag hade hunnit att springa denna veckan och fler gånger förra, men mina prioriteringar har helt enkelt inte riktigt följt min löpambition. Mitt eget ansvar, helt och hållet. Det gör dock inte att jag känner mig mer optimistisk inför lördag, så klart.

MEN! Jag vet att jag kände så här förra året också. Då hade jag en riktigt dålig vecka precis före loppet och även om jag inte sprang på en bra tid och inte under timmen, så klarade jag mitt mål. Med en sekunds marginal, men det räcker ju.

I dag och i morgon ligger mitt fokus på att hitta inställningen. För har jag en negativ inställning, gnäller och skyller på annat (som tidsbrist och ont i halsen, till exempel) så kommer det inte att gå bra.

Så från och med nu: Jag är i bra form och kommer att klara mitt mål på lördag och sedan lägga i ännu en växel för att fixa halvmaran i Båstad i juni!

Emma Lind