OSbloggen

Promenerade till bussen ihop med Aftonbladets Lasse Anrell i natt och han såg fram emot stunden då sista OS-krönikan är lämnad.
- Det är en skön känsla, när allt är gjort, sa han.

Jag är där nu. Sista krönikan är lämnad. Anrell har rätt, det är en skön känsla. Ett OS är så intensivt och efter snart tre veckors konstant skrivande är man rätt trött på sig själv… trött på sina egna formuleringar och trött på att se sitt eget ansikte på hd.se. Nu drar jag ner kepsen och sätter mig längst bak i en hörna ett tag.

Det har varit en fantastisk resa och ett fantastiskt OS. Tack för att ni har läst.

Daniel.

I min telefon hittade jag även den här filmen. Det är ett litet svep på en minut utanför Fågelboet och Vattenkuben, som är så granna när det är mörkt ute.

Sitter här och letar igenom bilder jag tagit under OS och kommer på att jag inte har visat er den här, från triathlontävlingen. Tänk dig en hysterisk varm sommardag, typ 35 grader i skuggan. Solen steker från himlen, det är vindstilla och det finns ingen skugga någonstans. Du står still i solen och svetten flödar längs ryggen. DÅ…

…är det dags att gå till jobbet. Då är det dags att krypa in en sån här maskot och dansa för publiken på läktaren. Jag fattar inte hur dessa människor överlevde där inne.

Klockan är 12 här, jag sitter vid min dator och lyssnar på sjövädret i P 1 precis innan den svenska klockan slår 6 och blir glad att höra att det har mojnat i Norra Kvarken.

Sista dagen på ett OS är som sista dagen innan en semester – skrivbordet måste städas, vissa grejer måste redas ut.  Som mysteriet med Kajsa Bergqvist. Under höjdhoppsfinalen skrev jag att hon satt på läktaren och åt morot.
Senare har jag fått två mejl om detta, ett från kollegan Sara och ett från en Peter i Härryda, på samma tema. Peter skriver:

Tjena!
Jag såg också Kajsa Bergqvist dippa morötter på läkaren när Holm hoppade. Vad jag inte har förstått är hur hon sex timmar senasre kunde sitta hos Andre Pops i studion i Stockholm.

Nån som vet? Jag har mejlat några personer på SVT. Vi får väl se om de svarar.

Energiförrådet börjar sina rejält här och det kändes som att skriva i hård motvind i kväll, men nu är min näst sista krönika från Peking levererad till vår briljante OS-redigerare Mattias Friberg på redaktionen i Helsingborg.

Den sista krönikan ska skrivas i morgon, när vi drar ner rullgardinen för detta OS. I morgon ska också denna OS-blogg nå sin målgång och få sina sista inlägg.
Sen ska jag mest packa och åka hem.

Men allra först ska jag ta farväl av detta presscenter och hoppa på 1:30-bussen mot mitt hotell. Det lutar åt sovmorgon i morgon.

Klockan närmar sig 23 här i presscentret och jag har slagit med ner i presscentret vid svensklägret. Intill mig sitter representanter från Hallandsposten, Skånska Dagbladet, Sundsvalls Tidning, Gefle Dagblad, Borås Tidning, Smålandsposten och Afonbladet. Alla stirrar på sina dataskärmar och skriver så det smattrar.

Jag har precis fått den här resans första inre utbrott. Jag startade min dator, väntade, väntade, väntade, sen loggade jag in på det trådlösa nätet, fick igång Internet och mejlprogramet. Därefter satte jag igång vårt skrivprogram och väntade en evighet till. Efter tio minuter var en ny artikel öppnad, markören stod så fint och blinkade och jag höjde armarna i en ansats att börja skriva. Jag var taggad och drog datorn till mig några centimeter… då kom jag åt avstängningsknappen på ena sidan och datorn somnade.
Jag var oerhört nära att göra som den här kubanske taekwondokillen.

Det är tredje gången det händer under detta OS. Det är ingen stor sak, men i slutet på en lång jobbresa behövs det inga stora saker för att bägaren ska rinna över.

Men nu är allt omstartat, jag känner mig någorlunda harmonisk igen och jag gör ett nytt försök att börja skriva en krönika om bordtennis.

I stället för medalj, en trist fjärdeplats. Har precis varit nere i mixade zonen och lyssnat på Jörgen Persson efter förlusten i bronsmatchen. Han var lite besviken, men det lät också som att han var stolt över sin insats. Och det ska han förstås vara. Till sist avslöjade 42-årige Persson att han inte spelar bordtennis i fyra år till.
- Ni ska slippa mig i London, sa han och garvade.

I detta nu pågår den helkinesiska herrfinalen. Det är finfin underhållning, men inte alls det publiktryck som jag hade räknat med – och som jag upplevde i badmintonhallen. Kanske beror det på att två kineser spelar final.

Dock: här finns ganska gott om tomma stolar. Under finalen. Med två kineser vid bordet. Det trodde jag aldrig.

I dag har jag kramat en svensk OS-medaljös – Therese Torgersson, seglaren som tog brons i Aten tillsammans med Vendela Santén. Therese gick på seglargymnasiet i Ängelholm och på något vänster hamnade vi i samma klass i tvåan och trean. Vi tog studenten ihop 1995 och har inte setts sedan dess.

Men i morse blev det plötsligt en improviserad klassträff. Den ägde rum på en parkeringsplats utanför bordtennisarenan efter Jörgen Perssons förlust. Therese och Vendela har tävlat tillsammans i 470-klassen även i detta OS (i Qingdao), men i år missade de finalen. Nu är de i Peking några dagar och hejar på andra svenskar.

Det var kul med klassträff, synd att inte fler kunde komma bara. Vi får väl skylla på att den utannonserades med ganska kort varsel.

Näst sista dagen i OS-fabriken, i morgon är det dags att stänga ner för den här gången. Jag har blandade känslor inför det. Det känns som att det var en evighet sedan jag landade här, men samtidigt känns det som att OS har blåst förbi som ett Usain Bolt-lopp på 200 meter.

Morgonen har tillbringats i bordtennisarenan. Vi hoppades att Jörgen Persson skulle skrälla en gång till, men så blev det inte (förlust, 4-1 i set). Jag är allt annat än expert på den här sporten, men det kändes som att Persson inte riktigt kom upp i sin maximala nivå. Å andra sidan var det världsettan han mötte och det kändes som att han, Wang Hao, presterade på typ 60-70 procent av sin kapacitet.

Det sjukaste av allt: arenan var bara halvfull. Så många har berättat att bordtennis är Kinas nationalsport. Sen när det vankas OS-semifinal med den kinesiske världsettan skiter hälften i biljettägarna att dyka upp. Jag har svårt att smälta det.

I kväll ska jag dit igen, för att titta på Jörgen Perssons bronsmatch och den helkinesiska finalen.

Men först ska det grundas: det har blivit dags för mig och oskarshamnarna att inta vårt dagliga skrovmål hos vår favoritservitör John.

Vad är det här för OS gentligen? När till och med Carolina Klüft – vinnarskallarnas vinnarskalle – floppar har det gått långt.

Suck.

Vi väntade ett tag, men till slut började Carro närma sig oss i den mixade zonen. Hon betade av utländsk media först och vi kom att prata om flätorna som många av de svenska OS-tjejerna har tävlat i, jag och Anja Gatu på Sydsvenskan. Sen berättade Anja mycket pedagogiskt hur man ordnar till de här inbakade flätorna. Jag tror att jag fattade.

Hon var inte särskilt knäckt, fru Klüft. Inte alls. Hon ryckte på axlarna och pratade om att idrotten inte är en så stor del av hennes liv att hon bryter ihop av en motgång.

Nu ska jag ta och skriva lite här. Sen ska jag masa mig upp tidigt i morgon och åka och titta på Jörgen Perssons semifinal i bordtennishallen.