Sportbloggen

Det är ingen bra idé att kalla chefen för idiot, inte minst om chefen är tränare för ett fotbollslag och hans ord därmed är lag.

I helgen stack Zlatans agent Mino Raiola åter ut hakan och levererade ett budskap adresserat till Barcas tränare Pep Guardiola.
- Om du inte använder en spelare efter att ha betalt 75 miljoner euro för honom borde du åka till ett mentalsjukhus, sa han.

Utalandet föll inte i god jord. Och nu tar Barca Zlatan i örat.
Klubbens generaldirektör Joan Oliver förklarade på en presskonferens efter ett Allvarligt Samtal med Zlatan att klubben inte gillade tonen i uttalandet.
- Hänvisningen till tränaren var smaklös, sa Oliver och fortsatte:
- Om det blir alltför komplicerat, det finns inget annat alternativ än att sälja spelaren. vilket inte är klubbens avsikt just nu.

Budskapet är tydligt och klart, eller hur?
Håll din agent i stramare tyglar, annars får du lämna klubben.

Vilket kanske är precis vad Zlatan vill…?

Övrigt från Barca:
Manchester United vill köpa Bojan för 14 miljoner euro. Han värjer sig förstås som vanligt – han vill till varje pris stanna i sitt älskade Barca.

Däremot förs nu konkreta samtal mellan Barca och Manchester City om Yaya Tourées framtid.

Winnie Gravlund
Gästbloggare

Vitali Klitschko hade lite jobbigare med Albert Sosnowski än vad han antagligen tänkt sig. Framförallt tror jag inte att Klitschko-teamet räknat med att polacken skulle stå på benen in i tionde ronden. Men till sist tog Klitschkos malande tyngd ut sin rätt och domaren stoppade matchen.

Tror dock att Sosnowski kan få ett par hyggliga matcher till mot toppboxare. Varför inte mot landsmannen Tomasz Adamek? Vitali? Ja, han har väl siktet inställt på David Haye.

Och så fortsätter förre WBO-världsmästaren Shannon Briggs sin väg tllbaka mot en titelmatch i tungviktsklassen. I helgen vann han på knock efter 98 sekunder. Mot en riktigt dålig boxare. Den gode Briggs får nog se till att hitta lite bättre motståndare om vi ska se seriöst på hans comeback.

Stefan Lindqvist

Herrejävlar, var ska vi börja? Låt oss ta själva upplägget. Chile ska i första matchen i VM 1962 på hemmaplan i Santiago ta sig an Italien. Matchen har föregåtts av kontroverser mellan italienska journalister och VM-arrangörerna. Men det är bara en stilla förpostfäktning mot vad som komma skall.

Det spårar väldigt snabbt ur, första röda kortet delas ut efter åtta minuter och italienaren får ledas av planen av polis. Sen är det en orgie av slagsmål, fula sparkar, groteska kapningar, utvisningar och när man tror att nu kan det inte bli värre, gör en italienare en flygande spark rakt i huvudet på en chilenare. Han blir utvisad direkt förstås, ja, den engelske domaren leder faktiskt honom av planen med ett fast grepp om nacken, så angelägen är han om att bli av med dåren. Bara en kort stund senare får domaren liggande försöka skilja två andra slagskämpar.

Den engelske kommentatorn konstaterar upprört att det här är det värsta han sett på en fotbollsplan någonsin. Han överdriver inte. Matchen? Den vinner Chile med 2-0.

Stefan Lindqvist

Vid VM i Frankrike 1998 var Michael Owen fortfarande bara 18 år gammal. Han hade visserligen redan gjort sig ett namn som en av de vassaste unga talangerna från Liverpools ungdomsakademi, men hans internationella genombrott låg ännu framför honom. Han hade gjort Englands kvitteringsmål i 1-2-förlusten i gruppspelet mot Rumänien, men det var i åttondelsfinalen mot Argentina som Owen verkligen steg fram och visade sin klass.

Ställningen var 1-1 (Batistuta och Shearer hade gjort mål tidigt på varsin straff) när Michael Owen i den 16:e matchminuten fick en perfekt passning från David Beckham. Vad som sedan följde är det som engelskspråkiga brukar beskriva som ”poetry in motion”.

Att sedan dagen slutade i engelsk misär med Beckham utvisad och förlust i straffsparksavgörandet, ja, det är en helt annan historia.

Låt oss istället njuta av Owen:

Stefan Lindqvist

Normalt sett brukar jag inte hetsa upp mig över träningslandskamper. Men jag måste erkänna att Sverige-Bosnien-Hercegovina gav en massa intressanta besked. Högaborgaren Martin Olssons inhopp var förstås underbart att skåda (även om första målet givetvis var solklar offside). Men också Hamréns spelidé tål att applåderas, när Sverige rullade boll som bäst fick man en tanke i skallen som sa ”Spanien” och ett bättre betyg är svårt att ge.

Plötsligt förvandlades ett iskallt svenskt fotbollslandslag till något att hoppas på inför höstens EM-kval.

Stefan Lindqvist

Våren 1985 var verkligen en mörk period för den europeiska fotbollen. I början av maj brann Valley Parade i Bradford och 56 människor omkom. Knappt tre veckor senare, den 29 maj, skulle Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus spelas på Heyselstadion i Bryssel.

Det slutade med en ny katastrof. 39 människor dog. För fem år sedan gjorde BBC en välgjord och intressant dokumentär om händelsen, ”Requiem for a cup final”. Den är väl värd att se.

Stefan Lindqvist

VM-historien är fylld av mer eller mindre tveksamma domarinsatser. Vi minns förstås Guds hand, Maradonas mål mot England 1986, som domaren Ali Bin Nasser missade, vi har en annan Maradona-hands som svenske Erik Fredriksson förbisåg 1990, vi har förstås egyptiern Gamal Ghandour och hans assisterande Michael Ragoonath från Trinidad och Tobago, vars misstag skickade ut Spanien ur VM 2002 och vi har förstås schweizaren Gottfried Dienst och hans linjeman Tofik Bakhramov som i VM-finalen 1966 godkände Englands minst sagt omtvistade 3-2-mål.

Men vi väljer här den absurda gruppspelsmatchen mellan Danmark och Sydafrika (1-1) från VM 1998. Det kan ha varit en av historiens snällaste VM-matcher. Trots detta plockade colombianen John Toro Rendon fram det röda kortet tre gånger och det gula sju gånger. Extra märkligt i sammanhanget var att de två danska spelare som visades ut, Miklos Molnar och Morten Wieghorst, var inhoppare. Wieghorst hade bara varit på planen i tre minuter när han fick sina marschorder av Rendon. En dansk supporter skapade efteråt en Hata Rendon-sida på nätet, där en bild av Rendon gradvis förändras för att till slut föreställa Hitler.

Colombianen dömde aldrig mer någon VM-match.

Stefan Lindqvist

Helgens tungviktsfajt äger rum i Gelsenkirchen och kombatanterna är Vitali “Dr Ironfist” Klitschko (39-2, 37 KO) som ska försvara sitt WBC-världsmästarbälte mot polacken Albert “The Dragon” Sosnowski (45-2-1, 27 KO).

Det finns ingen som tror något annat än att Vitali ska vinna ganska enkelt. Men en sak som kanske borde oroa i Klitschko-lägret är att Vitali inför matchen pratat mer om vad bröderna (Vitali och Wladimir) ska göra med den storflabbade britten David Haye.

”Bröderna Klitschko kommer att göra slut på Hayes karriär. Jag ska vara vänlig mot honom och slå ut honom efter tre eller fyra ronder. Men för Wladimir är det personligt. Han kommer att plåga honom i tolv ronder innan han slår ut honom”, har Vitali sagt.

Orsaken är förstås att det under en lång tid varit bad blood mellan bröderna och David Haye. Haye har ju gärna berättat vad han tycker och tänker om duon.

Problemet för Vitali är att han borde ha fokus inriktat på Sosnowski. Vi har ju åtskilliga exempel på när på papperet överlägsna boxare tagit lätt på motståndet (läs; Mike Tyson mot Buster Douglas och Lennox Lewis mot Hashim Rahman) och åkt på däng. Dessutom var Vitali inte helt övertygande i sin senaste match. Men jag tror ändå att han vinner på lördag.

Stefan Lindqvist

I dag var det meningen att vi skulle ha ett högintressant Sportsnack med Johanna Larsson, precis hemkommen från Paris. Den andra gästen var Marcus Lantz. Den första vaknade upp med halsont och annat och Lantz meddelade att han är inkallad till landslagets samling i Stockholm.

Inget Sportsnack och ingen chatt med Johanna i dag alltså.

Klicka på bilden nedan. Marjan lämnar en rapport och sin syn på Lantz comeback i blågult. Ni får också Marcus egen version på vad som händer nu och hur han ser på framtiden:

Det är åtta år sedan sist. Marcus Lantz och Anders Svensson på uppvärmningen inför Norge-Sverige 2002. I dag är den här bilden aktuell igen:

Foto: Scanpix/VG

Torbjörn Dencker

Det råder ingen tvekan om att Zinedine Zidane är en av fotbollens stora spelare. En magnifik karriär kröntes i VM-finalen 1998 på Stade de France med två mål och VM-guld.

Men under karriären hade Zidane också en del mörka ögonblick, då han visade prov på svårigheter att tygla sitt humör. Hans sista match för Frankrike blev VM-finalen 2006 mot Italien. Det började bra när Zidane redan efter sju minuter gjorde 1-0 på straff. Tolv minuter senare kvitterade Marco Materazzi.

Materazzi och Zidane drabbade samman igen när matchen var inne på extratid och alla väntade på straffsparksavgörande. Materazzi fick för sig att känna på fransmannens gränser och sa några nedsättande ord om Zidanes syster.

Och Zidane, ja, han tog det inte så bra. Sen vann Italien straffsparksavgörandet.

Stefan Lindqvist