Klubbdirektören var på väg hem – men fick vända
Det är sådana här tillfällen som gör det här jobbet ”guld” värt. En spelartrupp, ett lag, en klubb delar en gränslös glädje unisont med flera tusen människor som minst en gång om dagen använder bokstäverna HIF i sitt vokabulär.
Klockan var strax efter 18 när jag kom till ett öde Olympia, så som det brukar se ut när spelarbussen rullar in genom grindarna efter bortamatch. En medelåldersman dök upp bakom mig och frågade nästan ursäktande om det var okej att slinka in genom den öppna grinden. Det var lite som att komma först till en fest och inte riktigt veta vad som väntar – förutom vetskapen om att det blir ett party och vilka som bjuder in.
På innerplan stod Thomas Wernersson helt solo och väntade på att få säga något i en tv-kamera om varför HIF tagit guld. Den formuleringen hade han vägt på ett tag. Det var ju inte så här det skulle bli ju.
Jag vet inte hur många som sa att de gett upp, tillfälligt alltså, chansen till guld den här söndagen. Paul Myllenberg berättade att han svängde av motorvägen och var på väg hem till Jonstorp när Mathias Ranegie gjorde målet på övertid. Connys fru Kerstin satt i kö utanför Falkenberg när AIK gjorde mål och skruvade därefter ner ljudet på FM-bandet.
Jag bad hennes make beskriva känslan. Det var mer tomhet än tokigt glädjerus, sa han.
Det var innan spelarna kastade honom i duschen och hjälpte honom att inse faktum: Att HIF, efter tolv års väntan, åter erövrat SM-bucklan:
Conny Karlsson fick de största ovationerna och jublet vid presentationen på innerplan den här kvällen. P-O Ljung var också värd de decibeltalen, sett till de erfarenheter jag har av HIF de här två åren.
Medan euforin och kaoset dånade utanför mötte jag Claes Ohlsson och även Jesper Jansson i Olympias innersta. Claes pratar om en prövad grupp, en långsiktig strategi och en verksamhet som inte ska äventyras bara för att Helsingborgs IF är redo för Champions league-kval nästa år. Jag tvingade av honom svaret på anledningen till guldet. Svaret blev åter gruppen, men han nämnde också några nyckelpersoner i sammanhanget; Pär Hansson och hemvändarna Erik Edman, Christoffer Andersson och Mattias Lindström. Ni ser hela intervjun här på hd.se under måndagen.
Pär Hansson ja. Utan honom hade det inte blivit guld. Man behöver inte vara djärv för att påstå det. Jag gillar spelstilen lika mycket som människan Pär. Det hade förstås redan öppnats några buteljer när spelarna gick av bussen. Det är då det kan låta så här:
– Dencker det här säger jag inte ofta, men f-n vad jag älskar dig.
Jesper Jansson mös. Ni vet på det viset en sportchef kan göra som först sålt av de bästa spelarna och sedan förlöjligat övriga konkurrenter genom att säkra guldet med tre omgångar kvar. Hade han inte SMS-tumme innan så lär han få det efter alla gratulationer från de allsvenska konkurrenterna, inklusive MFF.
– Alla tycker att vi är värdiga vinnare.
Se hela inslaget med sportchefen här:
Jag skulle kunna förlänga det här inlägget till några tusen tecken till, men klockan är en bit efter midnatt och det blir uppföljningarnas dag i morgon.
Hatten av för de ansvariga i Helsingborg. De har trott på sin produkt. Hatten av för spelarna som haft tron, viljan och ambitionen att ro det här i land trots alla törnar på vägen.
Jag såg Thomas Wernersson en gång till, mitt under guldfirandet. Han hade en rödblå halsduk på sig.
Se här hur ett gäng spelare inser att de just blivit svenska mästare, i en buss.
Conny Karlsson sa att han inte skulle ställa klockan. Det gäller nog en del andra också. Firandet hade bara börjat. Fotograf B-M Olsson tog den här bilden. Ja, Peter Larsson skyndade sig hit. Inte bara för att komma över en HD utan för att fira triumfen som han har stor del av (läs mer här):
