Bäddat för en ny stafettklassiker
Herrstafetten är en av de mest klassiska svenskgrenarna. Var beredd på
dramatik i kväll när den blågula längdfamiljen ska plocka åt sig ännu en
OS-medalj.
SKIDSKYTTE. De svenska längdåkarna har haft en fantastisk utdelning hittills i Vancouver, med fem medaljer på sex körda distanser. Att kalla dem ett lag i medgång vore tidernas underdrift.
Kan herrlaget i kväll köra med samma glädje och självförtroende som Charlotte Kalla och Anna Haag gjorde i sprintstafetten, så vet jag inte vem som ska kunna peta dem från prispallen.
Allt annat än medalj i kväll vore en chock. När till och med åkarna själva medger att de har chans på guld så vet man att det är allvar. Och det är ett starkare blågult stafettlag än jag sett på mycket mycket länge.
Marcus Hellner och Johan Olsson är bevisligen i kanonform. Efter deras insats i skitahlon tror man ju att de kan klara vad som helst; Hellner lär dessutom bubbla av revanschlust efter den missade finalen i sprintstafett. Anders Södergren har massor av stafettrutin och en klart positiv formkurva.
Daniel Rickardsson är doldisen i gänget. Han fick aldrig riktigt chansen att visa vad han går för i skiathlon, eftersom han bröt en stav tidigt och halkade ner i fältet. Men han har faktiskt vunnit det enda 10 kilometerslopp i klassisk stil som avgjorts i världscupen den här säsongen, på Tour de Ski. Startfiaskot från VM förra året är glömt och jag tror att Rickardsson blir perfekt som startman den här gången.
Visst finns det starka konkurrenter, i synnerhet Norge med en Petter Northug som lär vara som pånyttfödd efter guldet i sprintstafett. Visst har Norge Northug, men de har inte ett lika starkt lag som Sverige. Och det är väl ändå huvudsaken, eller?
Förr när alla distanser avgjordes med intervallstart var stafetten det enda loppet med den nerv som bara man-mot-man-uppgörelser och spurtstrider kan ge. Och vilken dramatik det har varit genom åren.
På OS i Sarajevo 1984 föll Gunde Svan när han var i ledningen med bara någon kilometer kvar på sista sträckan. Jagande sovjeten Zimjatov hann dock inte ikapp.
På OS i Calgary 1988 var det i stället ett sovjetiskt fall som räddade den svenska äran. En ryss hade fallit redan på den tredje sträckan och så trasslade det även för deras slutman, så att Torgny Mogren kunde köra in som segrare.
Det har varit många fiaskon också, särskilt under det svarta 1990-talet. Och så har vi förstås Jörgen Brinks klassiska genomklappning på VM i Val di Fiemme 2003. Sverige var i en klar ledning när Brink på sista sträckan körde in i den berömda väggen. Han stod som parkerad i spåret och fick se tyske Taichmann och norske Alsgaard susa förbi. Det blev ändå ett brons till slut, men Brink var för alltid förknippad med sin kollaps. Att han även tog två individuella brons på det mästerskapet är det ingen som kommer ihåg.
Men alla gamla misslyckanden är som bortblåsta i dag. Jag tänker mycket hellre på OS i S:t Moritz 1948. Då vann Sverige guldet med tio minuters mariginal till tvåan...
Men sverige har faktiskt bara fyra OS-guld i stafett, det senaste kom 1988. Att det skedde i Kanada är kanske ett gott omen. För det är onekligen hög tid för en ny stafettklassiker.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus