Mer än kinamat
SETT PÅ TV. Säger någon kinamat tänker jag på de gråbeiga, slemmiga rätter som serveras på billiga krogar runt om i Sverige. Men säger man istället Kinas mat får orden en helt annan klang. Framför sig ser man matkulturen i världens folkrikaste land, ett kök som utan tvekan rymmer mer än fettiga frityrknyten dränkta i sötsur sås.
”Kinas mat” är också namnet på SVT:s nya matprogram, som hade premiär igår. Upplägget liknar Bo Hagströms succé med ”Solens mat”, med skillnaden att de italienska gubbarna i gathörnen bytts mot korta tanter i stora hattar, och att de rätter som lagas ännu inte riktigt erövrat var mans kök här hemma.
Första avsnittet handlar om matvaran tofu, som jag alltid haft svårt att förstå mig på när jag stött på den själv. Visserligen görs inte mycket för att lyfta fram tofuns kulinariska kvaliteter, och beskrivningen av ett livsmedel som är nästan helt smaklös men som lätt tar upp andra smaker, får det inte direkt att vattnas i munnen. Mer praktiskt än gott alltså. Däremot får vi lära oss hur tofu tillverkas och används, vilket är nog så intressant.
Överhuvudtaget ligger fokus lika mycket på människorna och miljön som på gomfrestande matporr. Bland annat får vi träffa Li Rong som driver ett tofustånd i staden Shiping. Som ensamstående mamma med en dotter mer än vad Kinas ettbarnspolitik tillåter kan hon berätta om hur kvinnans situation i landet förändrats under de senaste tjugo åren.
Precis som i ”Solens mat” balanserar programmet ibland på gränsen till det klyschigt etniska med flöjtmusik och pausbilder på risfält. Men Fredrik Önnevall, som gör en spontan och naturlig insats som guide, är noga med att betona skillnaderna mellan Kinas regioner och splittrar på så sätt tanken om att ett land betyder en kultur och en sorts mat. Det blir en spännande resa för oss som tror att det vi äter berättar något viktigt om våra liv.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus