Bildmaterial
Soha Salha.
Bilden visar palestinska kvinnor framför ett bombat hus i staden Gasa på fredagen.
UTRIKES. Det är fredag och Ekots journalist Jan Andersson har precis rapporterat om demonstrationerna i Ramallah på Västbanken och berättar om hur hamas- och fatahanhängare slåss med varandra framför hans ögon.
Jag ringer Soha. Hon vet ingenting om det. Trots att klockan närmar sig två lokal tid har hon inte ätit någon frukost än och mobilen har hon inte lyssnat på. Hennes lille brorson Omar skriker i bakgrunden, han vill ut och leka nu när solen skiner igen efter regnet i går.
– Men vi vågar inte gå ut med honom för planen flyger här över hela tiden och för tio minuter sen släppte de några bomber. Så vi litar inte på bombuppehållet.
Dessutom är han förkyld, nätterna är nästan iskalla utan någon värmekälla.
Jag frågar hur hon känner det när palestinier slåss mot varandra och hon svarar med engagerat tal om att de är ett folk.
– Vi har samma land och samma hopp. Vi måste vara tillsammans. ”Together and one power”.
Du borde vara politiker säger jag.
– Jag studerade political sience (statsvetenskap) i fyra år, säger hon med största allvar i rösten
Och plötsligt minns jag en tolvårig tjej jag undervisade som hade den välkända fredspolitikern Hanan Ashrawi som sin största förebild. När hon blev stor skulle hon bli en ny Ashrawi deklarerade hon. Hennes idol fick Olof Palmepriset 2002.
– Men det är tre år sedan jag tog examen, fortsätter Soha. Nu finns det inget hopp kvar.
Hon har förgäves försökt komma ut ur Gaza.
– Jag vill härifrån. Mitt liv bara slösas bort. Jag sover, stiger upp, äter, ser på tv när det finns el. Ingenting annat. Jag kan bli så arg.
”Nu finns
inget
hopp kvar”
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar