Rapport från Gaza: "I natt bombade de våra grannar"
"De har bombat vår grannes hus i natt och nästan alla i familjen är döda.", säger en förtvivlad och skräckslagen Soha. Familjen försöker nu ta hand om de överlevande grannarna.
Bildmaterial
Utrikes. Det är en gråtande Soha som kommer till telefonen på torsdagseftermiddagen.
— De har bombat vår grannes hus i natt och nästan alla i familjen är döda. Mamman och pappan och tre bröder och en dotter är borta. Och en son ligger på sjukhuset, hans tillstånd är mycket allvarligt.
Soha är skräckslagen. Hennes familj delade mur med grannen.
— Jag sa till mamma i natt att jag tror jag blir galen. Fram till nu kunde jag inte tro att det verkligen skulle hända.
Hela familjen och de andra grannarna i gränden försökte ta hand om de tre tonårsdöttrarna som överlevde. Det gjorde också den unga svärdottern till en av sönerna.
— Han kom hem till föräldrarna med sina två små barn och sin fru för att han var så rädd och ville vara tillsammans med familjen.
— Han dog för han satt i vardagsrummet med föräldrarna och syskonen. Men hon var med deras barn i ett annat rum.
Mellan snyftningarna berättar hon om familjen och barnen som varit hennes lekkamrater när de var små och sedan fortsatt vara vänner.
— Min syster i Kanada vet inte om det än. Hon pratade med en av bröderna om att han skulle komma till Kanada. Nu kan han inte åka någonstans. Anne, jag är så rädd, hör du planen och bomberna?
Hon vet att israelerna gett sig på FN-organet Unrwas huvudkontor mitt i stan. Det ligger inte långt från stadsdelen där Soha bor. Men när grannhuset ligger i ruiner är det långt borta.
— Det var hemskt att höra tjejerna i natt, de grät och ropade hela tiden efter sina föräldrar: "Mamma var är du? Pappa var är du? Jag vill att min mamma ska leva, jag vill ha min pappa är här!" De var en oskyldig familj, de hade ingenting med Hamas att göra, de ville bara leva.
I hennes eget hus är alla mer eller mindre förlamade av nattens händelse. Själv orkar hon varken äta eller bry sig om ifall det finns vatten i huset.
Hennes brors lille Omar, 1,5 år, har glömt fotbollen och cykeln. Nu vet han också vad det handlar om.
— Han gråter och säger "bomb" när han hör smällarna.
De tre döttrarna kunde så småningom ta sig till sin mormors hus.
— Men jag har ingenstans att ta vägen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus