Samma visa vart fjärde år

Vart fjärde år är det samma klagovisa. Valkampanjen är alltför utdragen och fokuserad på kampen mellan kandidaterna, inte sakfrågorna. Det lär vi få höra igen om 2012 (och 2016).

Snappar upp en replik i ett av alla otaliga kabel-nyhets-program.

– Det är aldrig för tidigt att spekulera om vicepresidentposten, säger den skickliga Andrea Mitchell i MSNBC.

– Jo, det är det visst det, utbrister jag spontant framför tv-rutan.

Efter förra valet, 2008, förekom som alltid en del självkritik. Nästa gång, 2012, skulle man minsann tvinga delstaterna att senarelägga primärvalen. Republikanerna modifierade dessutom sitt system, ”winner-takes-all”, som gjorde att deras kandidat utsågs alldeles för snabbt.

I det partiet sluter man normalt upp bakom en kronprins och där rynkades det förut på näsan åt demokraternas proportionella fördelning av delegater till konventet som egentligen nominerar kandidaten. Den jämna striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama drog ju ut i månad efter månad medan John McCain i princip tog hem spelet redan i South Carolina.

Och, nu pekar det mesta på att Mitt Romney kan göra detsamma, trots att han egentligen bara fick en ytterst knapp seger i Iowa och en topplacering i lilla knappast representativa New Hampshire.

Totalt deltog kanske en tiondels procentenhet av den amerikanska befolkningen hittills i en procedur som egentligen är mer demokratiska än europeiska partiapparaters skolning av broilerpolitiker. I teorin kan vem som helst ställa upp i amerikanska presidentval (vissa förberedelser måste göras, som ett visst antal namnunderskrifter m m).

Men i praktiken är det något helt annat och i år får pengarna en ännu större betydelse. Inte minst varse om detta blir s tv-tittare i South Carolina den kommande veckan när rivaliteten mellan de kvarvarande sex kandidaterna manifesteras i elaka kampanjbudskap. I synnerhet är det extalmannen Newt Gingrich och opinionsledande exguvernören i Massachusetts Mitt Romney som kan räkna med extra eldunderstöd från s k super-pacs eller grupper av privatpersoner som försöker påverka valutgången. Ett HD-beslut 2010 utvidgade möjligheterna för företag och fackföreningar att skänka pengar till kampanjer via sådana pacs.

Tre miljardärer har tagit fasta på detta: Sheldon Adelson, Foster Friess och Jon Huntsman sr. Ingen av dem stöttar Romney utan i tur och ordning Gingrich, högerkristne favoriten Rick Santorum respektive Jon Huntsman jr. Det är mycket tveksamt ifall miljonerna räcker för en seger för någon av dem, utan gladast torde de lokala tv-stationerna bli över denna kassapåfyllning.

Åtskilliga förslag har lagts fram för ändra tågordningen och ge större delstater och fler regioner mer inflytande. Men de svaga partiledningarna lyckades ju inte ens att få alla inblandade att hålla sig till startdatumet 3 februari (det blev 3 januari, som bekant) och någon ändring är knappast att vänta om fyra år.

Kanske hade Andrea Mitchell rätt. Det är inte för tidigt att spekulera om Mitt Romneys vicepresident. Han väntas inte göra som McCain, välja en kvinna. Däremot framkastas idén att Obama borde ha Hillary på sin valsedel i november.

Karin Henriksson
karin.henriksson@comcast.net