Självmord på japanska

Så har det hänt igen. En respekterad man, en man med tyngd och dignitet – en japansk politiker – har tagit sig av daga.

Varför vet ingen riktigt, men det var allmänt känt att 73-årige Tadahiro Matsushita – viceminister med ansvar för finanssektorn – behandlades för cancer.

I lördags påträffades Matsushita död i sitt hem i Tokyo. Polisen har låtit förstå att Matsushita tog sitt eget liv genom hängning – för övrigt den vanligaste metoden bland japanska självmördare.

I andra delar av världen, exempelvis i Sverige, skulle vi sannolikt inte fått veta ens så mycket. En politikers självmord skulle ha tystats ned eller nämnts med någon förskönande omskrivning. Personligen kan jag inte komma på en enda svensk politiker som begått självmord, även om det rimligen måste ha funnits en och annan.

I Japan är det inte särskilt skämmigt att ta livet av sig. Ibland anses det rent av som något gott och uppoffrande att frivilligt sticka huvudet i snaran.

Vill man återupprätta familjens heder efter ekonomiska bekymmer är självmordet ett sätt att reglera skulden, så att efterlevande kan börja om på noll.

Andra tillfällen då en kniv i magen eller ett hopp från tionde våningen kan få ordning på vågskålarna är när man blivit förolämpad eller misstänkliggjord.

Det mest berömda exemplet i modern tid är Yukio Mishima, litterärt geni och högerextremist extraordinaire. I november 1970 barrikaderade han sig tillsammans med några anhängare på en armébas i Tokyo. Mishima försökte få med sig basens soldater i ett väpnat uppror men möttes till sin förfäran av burop och hånskratt. Upprörd och missförstådd iscensatte han ett traditionellt självmord, så kallad seppuku då man själv skär upp magen och sedan låter en medhjälpare hugga av en huvudet. I Mishimas fall var det var först efter flera försök och, får man förmoda, plågsamt lång tid som underhuggaren (sic!) lyckades med sitt blodiga värv. Något uppror blev det inte den gången heller.

Mishimas böcker lever kvar och läses än idag, trots att hans personliga eftermäle har något narrlikt och operettartat över sig.

Låt oss dröja kvar i den kulturella sfären. Näste man att ta till den sista utvägen var filmregissören Juzo Itami som 1997 kastade sig ut från ett hustak efter att skvallerpressen skrivit om hans kvinnoaffärer.

I det självmordsbrev som polisen påträffade ska Itami ha skrivit att självmordet i sig bevisade hans oskuld. Logiken bakom detta resonemang förklarades aldrig. En annan, mer konspiratorisk, teori gör gällande att det i själva verket var yakuzan – den japanska maffian som tvingade den berömde filmregissören att hoppa. Maffian fruktade nämligen att Itami skulle visa upp deras smutsiga byk i sin nästa film.

Näste man på temat heder är högerextremisten Shusuke Nomura. En märklig man som jag stötte ihop med för en massa år sedan i samband med ett reportage om just högerextremism i Japan.

Nomura var av den gamla skolan. Hans kontor var inrett med traditionella möbler och vi satt på tatamimattor och läppjade grönt te ur tunna keramikkoppar.

På väggen, omgiven av vackra kalligrafier och stilfulla tuschteckningar hängde kejsaren – den gamle såklart, inte den mjäkige sonen.

Nomura ondgjorde sig över det japanska samhällets förfall, över traditioner som inte respekterades och så vidare. ”Det är dags att någon sätter ned foten”, rosslade han mellan halsblossen på sina filterlösa Peacecigaretter. Jag antecknade.

Något år senare fick Nomura hela Japan att stanna upp under en skälvande eftermiddag då han knatade upp på megatidningen Asahi Shimbuns redaktion beväpnad med två pistoler. Tidningen hade gjort narr av honom tyckte han och skulle ordningen återställas.

På gatan utanför hade insatsstyrkorna samlats och helikoptrarna surrade likt hungriga flugor runt redaktionsskrapan. TV-stationerna sände direkt.

Men dramat var över nästan innan det hunnit börja.

Tidningschefen kom ut ur mötesrummet, sjöblöt av svett och med stirrande blick. Den gamle högerextremisten hade förklarat sitt ärende och krävt en ursäkt. Som han också hade fått. Chefen hade gått ned på knä och bugat tills pannan slog i golvet.

Varpå Nomura slet upp sina pistoler, bugade i riktning mot kejsarpalatset och sköt sig själv med två skott.

Möjligen tömde han också lungorna med ett sista ”Banzai” (må kejsaren leva i 10 000 år) i det att han drog sin sista suck.

Jon Thunqvist