På jakt efter folkets politiska jävlar anamma

Hur ser skälen ut för att rösta? Vi ger oss ut på en resa: på spaning efter det folkliga engagemanget.

Val. 10 skäl att ligga kvar i soffan den 17 september:
1. Soffan är mjuk, vallokalen är hård.
2. Alla partier tycker samma sak — varför välja mellan mitten och mitten?
3. Det finns så många andra som röstar.
4. Man får inte ens en trisslott för besväret.
5. Du kan inte välja tvättmedel — hur välja vem som ska styra Sverige?
6. Gud sa det till Moses redan för tusentals år sedan: du ska helga vilodagen.
7. Man kan inte lita på svenska folket — det röstade fram Carola i våras.
8. Det är ändå Marknaden som håller i fjärrkontrollen.
9. Vi har tio månaders vinter i det här landet — vem gör något åt det? Alt: Det är nog dåligt väder.
10. Soffliggarpartiet har inget valmanifest. *

* Men hur ser skälen ut för att rösta? I dag ger vi oss ut på en resa: på spaning efter det folkliga engagemanget.

Kapitel 1
Vari vi skådar ett land med politiker som börjat fightas offentligt i morgonrock.

Kursmaterialet låg färdigt. Läraren såg fram emot några intensiva dagar med engagerade deltagare. Lektionssalen på Kvarnby folkhögskola utanför Malmö skulle fyllas med livliga diskussioner om demokrati och politik.
Men handböckerna i demokratins ABC behövde aldrig packas upp. Vetebrödet inte dukas fram.
Kursen "Fördjupa demokratin" ställdes in. Anmälningarna var för få.
Är alla med? Inte riktigt, tycker regeringen som i våras pröjsade 22 miljoner kronor för en särskild demokratisatsning inför valet som ska göra oss alla delaktiga.
I Ystad tar man till andra metoder för att väcka väljarna. Förra helgen bjöds folket på en politisk boxningsmatch på Stortorget. I morgonrock i ena ringhörnan: kommunalrådet Kent "Red Rooster" Mårtensson från sossarna. I den andra: oppositionsledaren Thomas "Blue Thunder" Lantz från moderaterna. Enväldig domare - i svart fluga - var före detta elitboxaren Paolo Roberto.
Frågan är nu: är vi ett soffliggande folk som låter politikerna käbbla medan vi förnöjt klappar oss på magen och njuter av hämtpizza (bröd) och "Idol" (skådespel)?
Eller... är vi möjligen engagerade medborgare som känner för våra demokratiska rättigheter?
Valdeltagandet är fortfarande högt vid en internationell jämförelse, men det har sjunkit från drygt 90 procent på 70-talet till 80 procent i senaste valet.
Vi gav oss ut på spaning efter det folkliga engagemanget.

Kapitel två
I vilket resan börjar och vi möter en moderat soffsäljare — och en livs levande soffliggare

Redan i bilen på väg mot Klippan får vi ett första tecken på att det finns glöd i folkdjupet. I radions "Ring P1" står medborgarna på kö för att tycka till. Socialdemokraten Stig Bengtsson från Landskrona ringer till programmet och tycker att man borde avskaffa ordet "opinionsundersökning". Vi lyssnar intresserat. Han tror att de kan styra osäkra väljare. "Gå istället in på partiernas hemsidor och bilda dig en egen uppfattning", säger han.
Klippan är soffliggarkommunen nummer ett i nordvästra Skåne. I det förra riksdagsvalet valde 26 procent av invånarna att ligga kvar på sofflocket. Och var borde man hitta soffliggarna så här nära valet — om inte i en möbelbutik? Vi styr mot Tullssons möbler.
Stefan Tullsson lastar möbler på en lastbil när vi promenerar in i hans butik. Han snackar gärna en stund om soffor, valskolk och politik.
— Härinne hör jag mycket av folkviljan, säger Tullsson som visar sig vara politiskt aktiv för moderaterna. Men han står så långt ner på listan att det inte är någon risk att han blir vald.
Trenden nu är soffor med kantiga former och breda armstöd. De är inte särskilt liggvänliga, säger Stefan Tullsson och demonstrerar genom att knyckla ner sig i en brun soffa.
— Men i min butik har vi ovanligt många liggvänliga soffor, säger han.
Sedan försäkrar den ansvarsfulle soffsäljaren att han säljer sina soffor "för att folk ska må bra, inte för att de ska sova sig genom valrörelsen".
Stefan Tullsson har svårt att se några förklaringar till att just Klippan gjorde så dåligt ifrån sig förra valet.
— Här är varken bättre eller sämre än i andra kommuner. Klippan har åkt på en och annan smäll men har alltid kunnat resa sig. Felet är kanske att det inte finns några stora stridsfrågor, att man inte ser några stora skillnader mellan partierna.
Soffliggare förresten. Varifrån kommer själva begreppet?
Stefan Tullsson gissar på Kronblom, serien med den där gubben som gillar att ligga på sofflocket.
I journalisten Björn Elmbrants bok Politikens ABC nämns också Kronblom under ordet "soffliggare". Där står också om en gammal socialdemokratisk valaffisch från 1928 där en odalman ligger på sin kökssoffa. En jättelik högtalare med budskapet "VAK OPP" skrämmer slag på den stackars mannen.
Stefan Tullsson hastar iväg till lastbilen. Två av hans kunder är Håkan och Christel Svensson som har åkt till Klippan från Helsingborg för att välja sig en soffa. Något som kan vara minst lika svårt som att välja politiker.
Rösta ska Håkan och Christel göra, men entusiasmen är liten.
— Det kan bli allt från blankt till Kalle Anka. Det bara lovas en massa. Nu är det bara en massa valfläsk, samtidigt dras det ner på andra håll, säger Håkan Svensson.
Vi kör in i centrala Klippan och börjar leta efter inhemska soffliggare. Men den förste vanlige mannen som vi möter ska definitivt rösta. Det ska pensionärsparet på bänken en bit bort också. Liksom en medelålders man som är på väg in till banken.
Då kommer Veronica Nilsson från Stidsvig gående nerför Storgatan med sin son Jonathan. De passerar centerns stängda valstuga med affischbudskapet "Allt börjar hos dig". Veronica röstade inte 2002.
— Det känns om att det inte gör någon skillnad. Och det är så många som röstar ändå. Men den här gången tänkte jag att jag skulle försöka göra det ändå, även om jag inte är så insatt.

Kapitel 3
Där vi träffar en kvinna som hellre skriver insändare än jagas uppför trappor av kärlekstörstande socialdemokrater.

Det finns tydligen en viss rörelse att lyssna till ute i landet. Folk som tycker och tänker. Men var finns folkets riktiga jävlaranamma?
Ja, den finns till exempel i ett gult hus med vita knutar i Boalt. I den lilla byn i de djupa skogarna norr om Örkelljunga sitter Maj-Britt Svensson, 70, och skriver insändare efter insändare till den här tidningen. Hon gör det vid köksbordet. För hand.
Den första kladden skriver hon på öppnade kuvert, sedan papper.
— När jag skrivit klart låter jag det ligga på köksbordet. Sedan ögnar jag igenom det flera gånger innan jag skickar det.
En fyllekåt sosse med gitarr fick henne att fatta pennan. Det var 1984.
— Jag var på min första utbildning som kontaktombud för socialdemokraterna. Och jag blev så besviken! Alltihop verkade mest handla om att dricka sprit. Jag var fembarnsmor men karlarna rusade ändå efter mig. Det slutade med att jag förföljdes uppför trapporna till mitt rum av en man med gitarr. Jag slängde igen dörren framför honom. Där tappade sossarna en röst!
Tror hon att hennes insändare kan påverka någon?
— Jag vet inte, men det är många som ringer och så. En bekant ringde och sa: "Du som skriver kan du inte skriva något om hur illa vår sophantering fungerar?".
Men det är inte bara tidningar Maj-Britt skriver till. De folkvalda får också sina uppsträckningar.
—- Åh, jag har skrivit till många riksdagsmän. Det är roligt att se vilka som svarar. Peter Eriksson svarade inte. Hans Karlsson svarade inte heller. Men Ylva Johansson svarade. Och Gustaf Fridolin.

När vi lämnar Boalt står Maj-Britt och barnbarnet Edvin och vinkar på verandan. Vi kör E6:an ner mot Malmö och funderar över vad Maj-Britt sagt. Är folk helt enkelt bekväma? Eller för fega för att säga sin åsikt? Vi ringer Carina Torgestad i Stockholm som startat den partipolitiskt obundna internetföreningen Medborgarkraft. Hennes recept för att trigga det politiska intresset är att öka öppenheten. Att låta medborgarna få se var politikerna stoppar deras skattekronor.
— I många år har vi fått stå vid sidan av och sett en gnetig fotbollsmatch mellan det blåa och röda laget. Nu måste vi få komma in på plan. Vi deklarerar varje år — nu måste politikerna börja deklarera vad de gör med våra pengar.
Ett annat radikalt förslag Carina Torgestad saluför är att alla blankröster ska räknas.
— Om demokratin ska bli sanningsenlig så ska blankrösternas räknas som giltiga röster och sedan ska de ingå i de 349 stolarna i riksdagen. De får stå tomma. Pratar man om demokrati så ska det vara det hela vägen. Folket måste få ett instrument att säga "vi vill inte ha er".

Efter den salvan behöver vi prata med någon som är proffs på det här med val. Vi får tag i Henrik Oscarsson, valforskare vid Göteborgs universitet. Hur många soffliggare tål det svenska systemet?
— Enligt vår regeringsform skulle det räcka om en person röstade. I många länder har de så kallade kvorum-regler där man anger lägsta valdeltagande för ett giltigt val. I Ryssland har de en sån på 25 procent.
Det är partier till vänster som förlorar om valdeltagandet är lågt.
— Socialt utsatta grupper tenderar att rösta vänster. Och socialt utsatta grupper röstar i mindre utsträckning för att de inte är känner sig integrerade i samhället.
En analys av soffliggandets historia visade att tre av fyra medborgare troligen kommer att fortsätta rösta i framtida val som de har gjort i de tre senaste valen. Det skulle innebära att valdeltagandet inte ska behöva sjunka under 76 procent på kort sikt. Soffliggandet kan däremot öka om valen blir "ospännande, avideologiserade och trista med dålig valdebatt och mediebevakning".
Vad är valgurun Oscarssons stalltips? Hur många röstar i år?
— Eftersom det är så jämnt mellan blocken så kommer inte deltagandet att fortsätta att minska. Jag tror att vi kommer att hålla oss nära förra valets deltagande, 80,1 procent. Och det ska vi nog vara glada för.
Men hur klokt är folket egentligen? Är det bättre om hundra människor med erkänt kasst omdöme röstar för en dålig sak än att tre förnuftiga människor får säga sitt?
Nja, den lätte går inte Henrik Oscarsson på.
— Demokratin är ingen meritokrati där du förtjänar din röst. I så fall skulle införa du körkort för att rösta, ett slags prov du gör innan du får rösta. Men då börjar vi prata om en graderad rösträtt. Nej, vi får ha förtröstan att de flesta medborgare har någorlunda koll på vad som händer.

Kapitel 4
I vilket Lars Leijonborg får äran att träffa Noria Manouchi — och de osynliga är osynliga

Vi rullar in i Malmö och kör förbi huset som statsminister Göran Persson bodde i innan han träffade Anitra. Ovanför ingången till St Petri Läroverk står det "Varen svenske!" i guldskrift. Det är här 15-åriga Noria Manouch går sitt första gymnasieår. Under några veckor i våras blev hon ett riks-ansikte sedan hon som elevrådsordförande på Hermodsdalsskolan kämpat för att rädda sin skola från nerläggning. Hon förlorade kampen, men vann hjärtan med sin energi.
— Det känns rätt bra ändå nu efteråt. Plötsligt blev skoldemokrati något som gällde. En dag missade jag två bussar på stan för att det kom fram en dam och ville diskutera med mig. Hon hade sett mig på tv.
Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg råkar vara på St Petri för att snacka i aulan och innan han stressar vidare med uppjagade livvakter och kampanjstrateger vill han absolut hälsa på Noria Manouchi.
Noria sträcker ut tvekan fram handen.
— Hej, var inte vi med i samma radioprogram i våras? Och nu har du gått med i MUF har jag hört…säger Leijonborg.
Lite besviken låter han. Efter sitt mediala genombrott har Noria Manouchi fått påstötningar från flera håll. Socialdemokrater, folkpartister, revolutionär kommunistisk ungdom, moderaterna - alla har försökt värva henne. Noria bär fortfarande tandställning, men ett politiskt parti behöver alerta profiler lika desperat som svenska landslaget behöver en alert Zlatan.
— Hela mitt liv har jag velat påverka. I min familj har man alltid sagt vad man tycker, man behöver inte följa andras åsikter. Jag vill komma högt i politiken. Ju högre upp desto mer kan du påverka.
Om soffliggare säger hon:
— De ska ha dåligt samvete. Många sitter i soffan och klagar på allting. Sedan när de får lov att säga sin mening så struntar de i det!

Nästa stopp blir miljöpartiets valhetsiga kansli. Ett annat ungt stjärnskott (ett decennium äldre än Noria) som i våras blev utsedd till en hjälte i riksdagen av självaste Dagens Nyheter, är miljöpartisten Gustav Fridolin. Han är inte lika fördömande mot valskolkarna.
— De som ska ha dåligt samvete är de som smällt i folk att inget går att förändra. Är det något historien lär oss så är det att vi människor hela tiden har möjligheten att förändra våra förutsättningar. Soffliggaren skulle behöva få insikten om att det går att förändra saker.
Nyligen gav han ut en bok. Han vill se den som "ett brinnande vedträ på en brasa som riskerar att slockna".
Var kommer glöden ifrån?
— Jag växte upp i en nedskärningsgeneration. Fritidsgården stängdes, man slog ihop klasser, sparkade kuratorn och på våra kartor fortsatte det stå att landet hette Sovjetunionen. Jag kunde antingen valt att lägga mig ner och vara helt förstörd eller kämpat för mig själv av ren egoism — eller försöka ägna min tid åt att kämpa emot det här.
Denna politiska kamp kan föras inom lagen, på gränsen till det olagliga — och utanför lagen. Årets valrörelse har varit ovanligt drabbad av vandalism. Valaffischer har rivits ner, valstugor har satts i brand. En aktivistorganisation har det pratas mest om: Osynliga Partiet. På sin hemsida skriver de att partiet är "en organisation utan medlemmar, men med miljarder deltagare".
Vi besöker Glassfabriken, ett café nära Möllevångstorget, som i somras fick sina kommunala bidrag frysta efter ha anklagats för att vara en "samlingslokal" för "odemokratiska element".
På Glassfabriken syns bara ett klistermärke från Osynliga Partiet med den närmast existentiella frågan "Varför blir vi stressade av chefen?". I vilken riktning vill de aktiva i Osynliga Partiet föra samhället? Vi får inga svar här. Partiet gör skäl för sitt namn.

Vi lämnar de osynliga för att ta motorvägen tillbaka till Helsingborg. Bygger inte demokratin på dialog? I bilen pratar vi om den interaktiva hemsidan valfardsverket.se. Bakom sidan står Gullmay Idman i Malmö. Det riktigt sprakar av högspänningsiver i luren när hon svarar i telefon. Hon är föreläsare och författare, som slutade på sitt statliga jobb för att hinna genomföra alla sina idéer.
— Jag brinner för hemsidan. Det finns så många kloka människor i Sverige. På "välfärdsverket" kan de komma med sina förslag till lösningar på olika problem, säger hon.
— Sidan är en sorts lobbyverksamhet, riktad mot politikerna. Om den användes mer skulle politikerna kunna gå in och titta på den och se vad folk tycker i olika frågor.
Trots samhällsintresset är hon osäker på vad hon ska rösta på.
— Jag ska göra det, men kommer inte att kunna försvara mitt val. Du kan fråga mig vad jag tycker i olika sakfrågor så ska jag berätta det. Men att hålla med ett parti i alla frågor kan jag inte. Jag är som en regnbåge, jag består av alla färger.
Är folk mindre engagerade i dag?
— Vet inte, men det är mest gnäll, att man tycker saker är dåliga. Det gäller att hitta lösningar tillsammans.

Kapitel 5
Vari vi möter en pyjamasrevolutionär och skådar en framtid där valet kryper ner till dig i tv-soffan

Vi är tillbaka i Helsingborg och tar Malmöleden in till centrum och Stortorget. 20-årige Joakim Henriksson kommer halvspringande mot oss. Han har datorväskan på axeln. Sedan drygt ett år är en hängiven bloggare. Han bloggar, eller skriver, på två olika sidor på internet.
— I decennier har mainstreammedierna haft monopol på all fakta, på sanningen. Över hela världen sitter nu folk i sina pyjamasar och skriver ner sin egen bild av verkligheten. Jag ser det som en medierevolution. Vi kan äntligen visa upp en alternativ verklighetsuppfattning.
Hans egen blogg heter mittenpolitik och han håller sig med mottot "Ingen blind ideologi. Mellan extremerna".
Vad skiljer en insändarskribent från en bloggare?
— Jag vet inte...jag gillar bloggformatet. Där man kan trada och babbla som man vill. Det är inte upp till nån redigerare om mina texter ska publiceras. Även om de suger så postar jag dem.
Har folket tappat gnistan?
— Att många är tveksamma tror jag kan ha att göra med att alla partierna låtsas att de är mittenpartier. Det är när man skapar kontraster som du ser ett större politiskt intresse.

Vid Fahlmans konditori står sossarna och alliansgänget i varsin valstuga och ger bort godis och pins. De ser rätt nöjda ut allihop. Kanske är det för att de vet vad de vill, kanske är det för att Janne Josefsson inte har besökt dem.
Det här är ändhållplatsen för vår resa. Vi kommer att tänka på Stefan Tullsson, möbelhandlaren i Klippan. Han sa att det fortfarande är ganska kul att gå till vallokalen på valdagen, trots att det känns som 1950-tal. Men han är säker på vi inom tio år röstar elektroniskt.
I en tid när vi tillåts deklarera med ett enkelt sms-tryck på mobilen envisas staten med att tvinga iväg oss till en tyst och helgöppen skola (okej, förtidsröstningen har gjort att du kan gå till spelbutiken också). Hur vore det att ha en telefonomröstning efter den sista, direktsända partiledardebatten — med inspiration från melodifestivalen? "Röstar du på socialdemokraterna — slå slutsiffra 001, röstar du på moderaterna — slå slutsiffra 002".
Vill inte soffliggarna komma till vallokalen får väl statsmakterna krypa ner i tv-sofforna? Sverige skulle kanske bli först i världen med ett hundraprocentigt valdeltagande. Om inte skulle samtalsavgifterna från tvomröstningen kunna bekosta en fet delaktighetskampanj inför nästa val.

Länkar om du blivit engagerad efter att ha läst det här reportaget:
www.demokratiakademin.se
www.grundlagsutredningen.se
http://www.kvarnby.fhsk.se/
www.skane.se/debattera
http://mittenpolitik.blogspot.com
http://kulturrevolution.wordpress.com.
www.medborgarkraft.se
www.osynligapartiet.se
www.gustavfridolin.blogspot.com
www.valfardsverket.se

Några ord på vägen till vallokalen

"Vad vill ni egentligen?
Vad vi vill!? Det ska jag tala om för lilla damen. Vi vill inte bara stå i mitten och vela med ett ben åt höger och ett ben åt vänster. Utan vi vill stå extremt i mitten!! Vi vill stå så mycket i mitten som det överhuvudtaget går att komma!!!"

Gösta Ekman i "Centerextremisten" ur revyn Glaset i örat från 1973 av Hasse och Tage.

Peter Fällmar Andersson peter.f.andersson@hd.se042-489 93 97