Jag är praktiskt taget Morgan Freeman

När jag kollade ut över grannskapet i tisdags såg jag den klassiska ekvationen träda i kraft igen. Sol+ värme=trädgårdsdags. Överallt var folk ute och påtade. Det är sedan ett par årtionden tillbaka belagt med spöstraff i Sverige att inte börja rota i sin trädgård när vädret är det rätta.

Det är också den tiden på året då min fru och jag ikläder oss rollerna som Morgan Freeman och Jessica Tandy i ”Driving miss Daisy”. Jag vet inte om ni har sett filmen. En alldeles utmärkt liten rulle från slutet av 80-talet. Jessica Tandy spelar den gamla damen Daisy som kraschar sin bil och hennes son (Dan Aykroyd) tvingar henne att sluta köra och ser istället till så att Hoke (Morgan Freeman) blir anställd som chaufför.

Nu är Daisy en ganska speciell kvinna, så hennes förhållande med Hoke är inte helt okomplicerat. Men Hoke hanterar det fint och Morgan Freeman gör förstås rollen sådär coolt avspänd som bara han kan. I mitt nästa liv vill jag vara ännu mer lik Morgan Freeman.

I vilket fall som helst, när det handlar om trädgården har min fru och jag utarbetat ett fint samförstånd. Min fru sköter planeringen och allt pillande som jag avskyr. Jag bär saker. Och gräver.

När vi kör iväg till trädgårdsföretaget för att handla går jag in i ”Driving miss Daisy”-karaktären fullt ut. Jag är praktiskt taget Morgan Freeman, det är bara chaufförskepsen som saknas:

”Yes, mrs Lindqvist.”

”Oh, no, mrs Lindqvist.”

”Jag bär de där säckarna med jord, mrs Lindqvist.”

Det bästa av allt är att jag verkligen gillar det. Och när vi är tillbaka hemma i trädgården gör jag allt grävande och bärande med en annan Morgan Freeman-röst i skallen, ”Nyckeln till frihet”-rösten:

”Jag är så uppspelt att jag knappt kan sitta ner eller hålla en tanke i mitt huvud. Det är den där upphetsningen som bara en fri man kan känna i början på en resa vars slut är okänt.”

Om någon hade påstått när jag var 25 att jag senare i livet skulle påta i en trädgård och gilla det hade jag osäkrat min revolver. Nu kör jag ner händerna i myllan och kan inte få nog.

Att ha en trädgård är i princip som ett koncentrat av livet självt. Några delar hjärna, några delar muskelkraft, några delar filosoferande över naturens gång. Och en jävla massa vatten.

När hundfan väcker mig – genom att hoppa upp på min bröstkorg – tjugo över fem på morgonen dagen efter trädgårdsarbetet är jag stel i hela kroppen. Ryggen värker. Jag rullar av sängen som en gravid flodhäst.

Som Morgan skulle ha sagt:

Jag har inte mått så här bra på länge.

Stefan Lindqvist
stefan.lindqvist@hd.se 042-489 90 36